"Min dotter svalt ihjäl"

Det var tisdagen den 29 mars 2005 som Anders Schilling slog larm och krävde tvångsvård.

– Kristin var bara ett skelett. Jag sade ”Ni MÅSTE ta in henne!”, berättar Anders.

På kvällen ringde Kristin sin pappa.

– Hon lät flummig, inte som normalt. Hon sade att jag inte skulle vara orolig.

På natten besöker jourläkaren Kristin i hemmet. Hennes puls är 56 och blodtrycket normalt, men hon är uttorkad.

Läkaren antecknar i journalen ”Extremt mager. Skinnet ligger nästan slickat mot ansiktsskelettet”.

Vägrar åka med till sjukhuset

Hon vill ta in Kristin på sjukhus, men Kristin vägrar. Läkaren beslutar sig för att vänta med tvångsvård till dagen därpå.

På onsdagen har jourläkaren ordnat vårdintyg. Hon begär polishjälp för att hämta Kristin. Det dröjer till klockan sju på kvällen. När polisen tar sig in i lägenheten ligger Kristin död i sin säng.

– Så då var det ju kört, säger Anders.

I nästan sju år hade han ensam kämpat för att Kristin skulle få vård. Nu var allt förgäves.

   Vad kände du när hon dog?

– Jag blev förvånad, säger Anders.

– Att hon skulle dö av den här sjukdomen, det trodde jag inte, att det skulle gå så långt. Jag trodde hela tiden att det skulle fixa sig.

– Som förälder TROR man ju på läkarna. Men allt blev bara skit.

Kristin obducerades i Uppsala. Obducentens slutsats var att hon hade dött av svält. Hon vägde 25 kilo till sina 160 centimeter.

Lillasyster Karolin, då 15, ville se Kristin en sista gång.

– Men begravningsbyrån avrådde oss. De sade: ”För Kristins skull, gör det inte”, berättar Anders.

”Nu är jag orolig för Karolin”

Vi träffar Anders och Karolin, 17, i Kristins barndomshem – en enplansvilla på landet i Norsta utanför Hudiksvall.

Anders bjuder på kaffe och kanelbullar. Han sneglar på Karolin. Äter hon en bulle?

– Nu har jag blivit löjligt, överdrivet orolig för Karolin i stället, säger han.

Anders och hans hustru Anna fick tre döttrar. I dag finns bara tre personer kvar i familjen. Kristins mamma dog i livmodercancer 1998. Då var Kristin 14 år.

– Jag tror att det var det som utlöste anorexin, säger Anders.

Kort tid efter blev Kristin vegetarian, drog in på maten, drog sig undan.

– Hon ville äta ensam på sitt rum. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara anorexi.

Skolsköterskan slog larm. På sommarlovet blev Kristin tvångsintagen på barnpsykiatrin i Gävle.

Där blev hon kvar – i tre år.
  Vad fick Kristin för behandling?

– Det var mest förvaring. Det var ingen bra miljö för henne att vara i, säger Anders och suckar uppgivet.

Kristin gick upp – och ner – i vikt hela tiden.

Hjärtstillestånd när hon var 16

När hon var 16 år fick hon hjärtstillestånd.

– Det var nära att hon inte överlevde.

Kristin var 17 år när hon blev utskriven från barnpsykiatrin till ett ungdomshem. Där lyckades hon svälta ner sig, igen.

Ny tvångstur till psyket. Nu till vuxenpsykiatrin. Där blev hon kvar i två år.

– Det var ännu värre än barnpsykiatrin – en förvaring utan like, säger Anders.

När hon blev 18 år förlorade Anders all kontroll över henne.

– Kristin och jag kunde prata om allt, utom anorexin. Hon blev förbannad när jag nämnde det. Det blev bara tjafs.

När Kristin var 20 fick hon – efter påtryckningar från Anders – remiss till ätstörningsenheten på Universitetssjukhuset i Lund. Det var första gången hon fick specialistvård.

– Jag tyckte hon blev en annan person där – mer öppen. Hon vaknade till psykiskt och trivdes bättre med livet, berättar Anders.

– Då förstod hon vad anorexi var. Plötsligt kunde vi prata om sjukdomen utan att det blev ett jävla liv.

Hon skrev ut sig själv

Men efter en månad upphävde läkarna tvångsvården. Två månader senare skrev Kristin ut sig själv.

– Då var hon sjukligt mager.

Plötsligt skulle Kristin ta igen sina förlorade tonår. Hon köpte lägenhet och fixade fyra jobb. På kafé, hotell, restaurang och callcenter.

– Hon jobbade dygnet runt. Hon var manisk. Det var nog en verklighetsflykt, säger Anders.

Så höll Kristin på – in i det sista.

– Jag kunde inte släpa hem henne. Hon var ju myndig, så hon gjorde som hon ville. Jag hade ingenting att säga till om längre, säger Anders förtvivlat.

Hemma i lägenheten hade Kristin TVÅ frysar. Båda knökfulla med mat.

Men hon åt bara frukt. Kiwi, banan, äpple, apelsin, – sju frukter per dag.

Jag fick förtroendet att låna Kristins dagbok. I den redogör hon för sina tre sista månader i livet. Hon noterar noggrant vad hon ätit varje dag, vid olika tider.

De två sista månaderna var Kristin inskriven på anorexienheten Kristallen i Gävle. Hon skulle gå dit på viktkontroller en gång i veckan.

– De sade att de hade koll på henne. Men sista veckan gick hon inte dit.

Anders Schilling anmälde den jourhavande läkaren till Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd.

– Jag tycker att läkaren gjorde fel. Hon skulle ha tagit in Kristin på intensiven direkt på natten. Kristin hade behövt tillsyn dygnet runt, säger Anders.

– Om de hade lyssnat på mig kanske Kristin hade levt i dag.

Landstinget i Gävle gjorde en Lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen.

Läkaren friades i båda instanserna.
  Kristin dog trots sju års vård. Varför?

– Hon fick ingen riktig anorexivård. Ingen specialistvård. Det är för dålig vård för anorektiker i dag, säger Anders Schilling.

Kristin begravdes vid sin mamma Anna.

På gravstenen står det:

”Vi ska alltid vara tillsammans”.